Jag har haft diagnos på min son sedan maj 2011 men som säkert många känner sig bekanta med tar det sin tid med att sätta sig in i diagnosen, habilitering, skola, barn, vänner mm mm mm.
Vi har dessutom flyttar strax efter vi fick diagnosen och på ett sätt börjat om från början. Ny bostad, omgivning, habilitering, läarare mm mm.
Det är först nu, sommaren 2012, som jag känner att jag vet/orkar/har rätt till/kan/bör/vill, söka vårdbidrag för min son.
Just nu har jag bara skickat in en ganska "tom" ansökan där jag har skrivit att jag kompletterar senare på så gått som alla punkter.
Jag har börjat på ett Word dokument om min son. Alla hans egenkaper, behov och svårigheter.
Det är inte helt lätt efter 10 års vana att spalta upp allt man egentligen gör. Det är och har blivit min vardag. Vad skiljer han från andra 10-åringar? Hur skall jag veta det?
Tyvärr är det så att jag behöver skriva upp alla brister hos min son och alla "besvär" vi har med honom. Om vi inte gör det på det sätter så får vi inget vårdbidrag.
Nu vet jag hur underbar, kärleksfull och duktig han är så jag behöver bara tänka på att jag gör detta på deras sätt för min stora duktiga killes skull. Så han kan bli än mer självständig, klok och framgångsrik som jag vet att han kan och vill.
Hoppas kunna skriva min tankar här ganska ofta.
Vi måste stå på oss för våra kloka barn när de själva inte kan. De är en resurs för samhället om de bara behandlas på rätt sätt!
fredag 29 juni 2012
En början på vår resa
Har länge haft behov av att skriva av mig men inte kommit till kritan.
Ni är säkert många med mig där ute som hela tiden funderar på vad ni kan göra för att underlätta livet för era barn med AS.
Som oroar sig konstant för era barn med AS när ni inte är med dem och kan hjäpa de.
Nu har jag fått tummen ur att starta denn blogg och hoppas jag kan använda den för att "skriva av mig".
Det är en annonym blogg för alla jag känner. En blogg jag kan släppa på alla borde, måsten och bör. Där jag bara kan Vara i mina tankar med och om min son.
Är du en som jag så tveka inte att skriv en kommentar.
Tillsammans gör vi skillnad!!!
Ni är säkert många med mig där ute som hela tiden funderar på vad ni kan göra för att underlätta livet för era barn med AS.
Som oroar sig konstant för era barn med AS när ni inte är med dem och kan hjäpa de.
Nu har jag fått tummen ur att starta denn blogg och hoppas jag kan använda den för att "skriva av mig".
Det är en annonym blogg för alla jag känner. En blogg jag kan släppa på alla borde, måsten och bör. Där jag bara kan Vara i mina tankar med och om min son.
Är du en som jag så tveka inte att skriv en kommentar.
Tillsammans gör vi skillnad!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)